.

Du är en person som jag känner mig väldigt trygg med och det finns inget underbarare än att få ligga i dina armar tätt intill dig och veta att jag är din och bara din. Innan det var vi, levde jag ett liv som jag egentligen inte alls ville leva. Nu har jag ett liv som jag vill leva för alltid, för det delar jag med dig.

Vi båda har brister, det har vi alla. Ingen är perfekt, för något sådant existerar inte. Jag märker inte av dina brister. Om jag ska tvinga mig själv att tänka på någon nu, finner jag ingen, antagligen för att vi är kära och vårat förhållande går på av sig självt. Men det finns tider då jag ser dina brister, men saken är den att då behöver vi inte bråka för att bli "sams". Jag hatar att bråka och det är inte heller det jag brukar göra och samma sida har du. När vi blir osams, kommer vi fram till lösningar utan att bråka och bli kallade och kalla varandra saker. Genom det fungerar vi bättre och bättre tillsammans och det är inte nåt annat jag så gärna vill som det, eftersom att jag vill vara lycklig med dig så länge som det bara går. Vi har våra tvister, men de lämnar vi aldrig olösta och det känns nog ännu bättre än att antingen inte ha några tvister alls, eller att ha tvister och enbart sudda ut dem.